Publicerad i UNT 8/1 2014
Som inbiten läsare söker man ständigt efter nya författarskap, det är en jakt på det okända – texter som överaskar och öppnar litteraturen på nytt – som blir själva drivkraften i det fortsatta läsandet. I detta liknar den hängivna läsaren förläggaren. En engagerad förläggare är också en hängiven läsare och båda två står i en märklig beroendeställning till författaren. Denna i vår västerländska kultur nästan mytiska figur, i perioder upphöjd till geni, under andra förklarad död och irrelevant för att i samtiden uppstå som medial kändis.
Romaner om författare är en allt för välbekant genre däremot finns en brist på romaner om läsare och förläggare. Enrique Vila-Matas roman Dublinesk utgör ett undantag. Här möter vi just en hängiven förläggare i Samuel Riba, förtidspensionär och nykter alkoholist. Hans tillbringar all sin tid framför datorn som för att försvinna bort från sitt tynande äktenskap och den sociala isolering som nykterheten innebär. Han googlar sitt eget namn, letar upp bloggtexter om hans gamla förlag och utgivna böcker, näthatar dem som inte förstår sig på hans förlags mästerverk samt fantiserar om en resa till Dublin för att där hålla en begravning över den Gutenbergska eran. För det tryckta ordets tid är förbi, och var passar det bättre låta det få sin sista vila än i Becketts och Joyces hemstad. I en av bokens få kursiverade passager står det att ”litterära författare kommer att försvinna och ersättas av en enda universell bok, ett praktiskt taget ändlöst flöde av ord, och att detta givetvis kommer att ske genom internet.” Det är en ironi att de som idag skriver intressantast om internetkulturen, exempelvis Thomas Pynchon och Vila-Matas är födda på 30 respektive 40-talet.
Vila-Matas väver skickligt in Samuel Riba tynande tillvaro i en text av citat, hänvisningar och allusioner till verkliga och fiktiva verk, hans liv är litteratur och litteraturen är hans liv. Språket är stringent och följsamt i Lena Heymans översättning, på gränsen till det enkla och ibland kan läsaren luras att man har att göra med något bagatellartat. Men liksom mycket annat i denna bok är det också ett knep, en avledningsmanöver. För visst har vi att göra med ett rakt episkt berättande men Vila-Matas lyckas med konststycket att göra den mest lättflödande prosan till en intellektuell utmaning och så länge dessa typer av böcker kommer ut på förlagen är det inte svår att tvivla på utsagor om litteraturens död och den tryckta bokens begravning. Tranans satsning på Vila-Matas författarskap är lovande och i alla fall jag har funnit ett nytt författarskap värt att följa.
naknanerver 