Publicerad 4/3 på rym.dk
I samband med att Agneta Klingspor går över till Atlas släpper bokförlaget hennes två dagböcker Inte skära bara rispa (1977) och Nyckelroman (1994) i en samlingsvolym. Det är en bastant pocket på över 600 sidor, ett dokument över ett författarskap liksom en tid – dagböckerna spänner över nästan fyrtio år.
Dagboken är en speciell form av litteratur. Den är ett tidsdokument, en artefakt; dagboken är direkt i den meningen att den är förankrad i ett nu. Den gör också ett implicit eller explicit anspråk på att besitta en sanning. Samtidigt är det en text och i publicerad form får den vissa av den litterära textens egenskaper; den blir en fiktion. Skriften kopplas bort från Agneta Klingspor, ihop med andra texter och blir en del av det litterära systemet. När jag läser dagböckerna gör jag det inte som den faktiskt existerande människan Agneta Klingspors privata anteckningar, utan som ett textuellt jag som befinner sig i en skrivande akt; en viss typ av fokalisation, ett självmedvetet jag som skriver: ”Skrivandet gör mig till en fiktion.”
I förordet uttrycks en vilja om att göra det privata politiskt. Genom att visa upp det privata blir det en del av ett kollektivt medvetande som kräver kollektiva lösningar. Det är en ambition att göra en vardag synlig; att blotta strukturer inom familjen, tvåsamheten, den sexuella relationen liksom vänskapen och arbetsplatsen. Det görs med en våldsam kraft, en ilska, ett engagemang – men framförallt med en närvaro. Första dagboken domineras av ungdomens uppgörelse med och skärskådande av familjen liksom parförhållandet, begäret efter den andra och svårigheten i att möta den andra. Jaget träder ut och in i relationer, upprepar misstag, blir sviken, skriver, lämnar och blir lämnad.
Tidsdokumentet är intressant, den spänner från 60-talets förhoppningsfulla syn – tron på socialismen, på möjligheten att förändra världen, FNL-rörelser, politiska möten och kamp på arbetsplatsen – över 70-talets kvinnorrörelser – en större pessimism, en stagnerad vänster – och vidare till 80-talets kommersialisering av samhället och Palme-mordet. En något sorgsen samtidsskildring.
Men det är inte som tidsdokument samlingsvolymen är mest intressant. Nej, det är som en skildring av ett författarblivande som böckerna greppar tag i mig. Om Inte skära bara rispa är en dagbok i mer traditionell mening – kronologiskt sorterad månad för månad – så är Nyckelroman något mer: uppluckrad, ingående i ett annat språk av allegorier, metaforer och drömvärldar. Klingspor menar i sitt förord att hon i den senare dagboken halkar in och ur fiktionen; det är en halvsanning. Varje berättelse om det egna jaget är en fiktion mer eller mindre förankrad i ett subjekt utanför texten. Men andra delen går djupare in mot något annat. Den lämnar stundtals det mimetiska för ett utforskade av en annan värld, kanske en mer sinnlig. Det är ett jag som är mer öppen för, och som utforskar den kluvna, paradoxala människan. Den som är fylld av inre motsättningar.
Dagböckerna visar upp ett författarskap som görs, produceras av ett allt mer litterärt och självmedvetet jag. Texten utvecklas och kommer allt närmare det jag minns av mina tidigare upplevelser av Agneta Klingspors författarskap: en sårig, intensiv, upplyftande aggressiv och nedslående pessimistisk litteratur.
Mats O. Svensson
naknanerver 